ett stillestånd
Söndag.
Torra cykelvägar och gråa diken, trots snö förra natten, man tänker att något borde snösmältningen skölja bort, men det behövs mer tid, tid för grönt gräs att kika fram under löv och grus, och musöron, som gnistrande spricker fram i alla björkar.
Det är sol, men soldisigt, det är påskliljorna som blommar i kapp och blommar ut och över och det är alla andra växter som inte växer överhuvudtaget.
Vi äter mezetallrik till söndagslunch och grönsakerna, vinbladen, hummus och den picklade löken upplevs göra underverk för ett förkylt och bortdomnat huvud, för näsan, pannan, tinningarna och kindbenen. Solen glänser på vindolmarna och tomaterna, hummusen är len nog att vilja somna i.
Kaffe på maten. Kaffe i sängen och grannen spelar elgitarr, det är som en söndagsmelodi på rutin. Ett monotont, men inte för monotont, ljud, brus eller sus, från det öppna fönstret. Ljud från bilvägen som skulle kunna förväxlas med, eller mer förvrängas till, ett brus eller ett sus från havet, men som bryts av när en bil kör förbi precis utanför.
Musik från vardagsrummet. Eller det andra rummet, ja. Knäppande med fingrar. Byter kanal till hockey och det är högljutt, lite ihållande eller ihåligt, metalliskt. En, två bildörrar öppnas och slår igen och någon hälsar.
Att vara förkyld är att vara ömtålig, tung i huvudet, ömklig, täppt. Det är att se dåliga filmer eller bra, bli överraskad över att känna smak, inte orka gå på toaletten trots behov, att ligga raklång tills kroppen ömmar, att sucka djupt över att ta sig upp ur sängen, det är att gå på promenad för att få igång sig själv och främst magen, det är att bli fruktansvärt less när man nästan är frisk, det är att veta att snart är allt bra igen.
Middag är tofugryta med quinoa, och även det upplevs göra gott. Magen tjorvar på dock. Den är spänd och hård och linfrön äts i hopp om annat och ligger raklång i sängen igen, hela kvällen, ända tills det är dags att sova helt. Hoppas på ett mirakel på morgondagen så att en resa till Vasa kanske kan göras.
Jag vaknar upp på måndagen halv sju. Jag är varm, för varm. Jag märker att jag kan andas genom näsan. Jag går på toaletten men är mest varm, jag lägger mig i soffan, jag scrollar på mobilen. Jag är varm, och lite hostig, men inte så tung. Musöronen har slagit ut i påskriset och det är en grådisig morgon och det har regnat på torra cykelvägar och gråa diken.