sperixon - en kärleksförklaring som så många gånger förr

en kärleksförklaring som så många gånger förr

Techno bunker från Spotify i mina öron. Tårar i ögonvrårna. Jag cyklar längs med Rothoffsvägen med puls, med häftigare andning. Technon tränger in genom huden genom porerna, via öronen vidare till hjärtat och hjärnan alla organ aktiveras och min mörkersyn förbättras. Jag vill att technon ska ta över hela min kropp, tränga ut i alla nerver, i ett krampanfall. Technon fortsätter och fortsätter och jag vill inte att den ska ta slut. Den tar inte slut.

Fortare framåt och Orions bälte glimmar förbi, ser det eftersom en gatlampa är nedsläckt just där. Det vibrerar, för mig framåt nästan i trans. Orion spänner sin båge mot stora björn men misslyckas och hänger väl bara i björnens svans?

Jag minns mitt första riktiga möte med techno, detta är en kärleksförklaring till den platsen, till technon, efter tre glas rödvin som gjort mina kinder rosiga och som får mig att tänka, tänka klart och framrusande, efter tre glas vin formuleras denna berättelse i mitt huvud.

Min pojkväns avslutningsmiddag med bartenderkursen, vi åt typisk tysk mat på ett Brauhaus som tog säkert minst 500 gäster på en och samma gång. Sen vidare till en bar, där jag fick en pollett för gratisdrink och slapp betala ca 9 euro och så åt vi lyxiga popcorn och ja vi har varit på den baren flera gånger efteråt, den heter Alto.

Andningen är ansträngd i backen, förkylning och förhöjd puls är orsaken och jag cyklar som en galning, känns det som, öppnar både rocken och termojackan för att få lite kyla på min svettiga rygg, känner technon pulsera vidare i mina hörselgångar och jag vill bara bort, bort till platsen med techno och obryddhet, platsen som heter Berlin.

Techno bunker från Spotify i mina öron. Vidare, tillbaka till Berlin, förflyttning till målet, syftet, skapelsen, en nattklubb. Där får jag också en gratispollett, även fast jag inte har gått någon bartenderkurs och egentligen inte ska vara med, men den ger mig gratis inträde istället för 25 euro och en gratis drink och jag tackar och bugar. Technon är där men inte jag inte riktigt än, måste ta in stället, dricka min gratisdrink, blicka ut över Alexanderplatz, och insupa den dyra men halvsunkiga klubben, precis såsom Berlin är. Sunkig, men dyr, fin, ful sliten, öppen och gentrifierad, underbar.

Och technon i mina öron just nu när jag cyklar på snötäckta cykelvägar aktiverar mitt hjärta, min hjärna, synapser och annat och det värker, hela hjärtat värker av längtan, alla nerver vibrerar, jag skakar, jag vill dit, jag vill till

Berlin.

Technon omsluter mig, på den där klubben i Berlin liksom nu när jag cyklar på snötäckta cykelvägar i Umeå. Ett första möte som kanske verkar obetydligt men som är en ingång, en öppning, en pånyttfödelse. Återuppståndelse. Jag är här. Jag är där. Jag vill dit, skriker hjärtat, jag vill till

Berlin.