sperixon

Jag är förkyld. Jag har haft rivit i halsen, kanske lite feber, en tyngdfilt över mig och hosta från helvetet. Det enda som är kvar nu är hostan. Jag hostar och hostar och hostar och idag har det varit den värsta dagen och då har jag ändå varit pigg. Varit på promenad i regnet och känt att jamen jo vad skönt att jag orkar gå, för att i nästa sekund, precis när jag möter en joggare, hosta så jag måste böja mig över och kanske hosta upp lite slem. 

Att tänka att jag idag ska läsa hundra sidor av Die Leiden des jungen Werthers var kanske optimistiskt. Jag kom inte ens halvvägs på min plan. Men Werther vinner i känslor. 

Istället har jag legat i sängen och hostat hål i mitt huvud. 

 

Hela sommaren, nej hela pandemin, har jag gått runt som hypokondriker. I tron om att jag idag har, nu när jag vaknar och känner att det är något i halsen (förmodligen för att jag sover med öppen mun) eller nu när jag står och rensar skrubben, nej krama mig inte för jag har förmodligen covid, eller när jag har tränat eller är i mataffären eller just när jag visar leg på systemet eller nu på jobbet, där de jag tar hand om förmodligen inte skulle må så bra om de blev smittade. Munskydd på och handsprit upp till öronen. 

 

Tanken på att jag skulle kunna smitta någon är förödande. Det är det enda jag är rädd för (när det handlar covid vill säga). 

Men ändå lunkar jag på. Har gått på restaurang. Träffat olika sällskap. Gått på stan. Alltid med rädslan om att smitta någon. Ändå gjorde jag det. Men inte alltför ofta ändå och det är ju bra. 

 

Jag jobbar inom äldreomsorgen under sommaren. Detta gör att jag får de två vaccindoserna tidigare än min åldersgrupp. Lite bättre kanske det känns eller? Nja, kanske inte så bra när min chef, som fått två doser, får covid. Oj, hon var ju på kontoret, hmm hoppas alla höll avstånd. 

 

Jobbar gör jag och dagarna flyter på, liksom jag när jag badar i älven, flyter med strömmen en bit och känner det strömmande, det lite kallare vattnet än i viken, svalka mitt huvud. 

Jag ser på tre Star Wars-filmer i rad, badar, äter ute, säger adjö till en kollega och kompis med fest. 

Sen slutar jag jobba. 

 

Vi tänker åka till havet, tälta på en ö, men himmlen öppnar sig och det slutar inte falla. Vi firar 8-års dag och äter gott. Jag far till Norrköpping med min far, träffar släkt jag inte träffat på två år. Och det var riktigt fint, men jag blev inte så utvilad som jag hade hoppats att jag skulle bli när jag blev ledig. 

 

Universitet börjar, innan har vi lagfest vi faddrar så kul så kul, ingen tänker på pandemin. Kanske jag men jag kör på ändå, kommer hem sent. Plugget börjar snällt, det är inte så mycket att göra men språkvetenskap är svårt och jag har tappat min tyska under sommaren. Jag hade ingen lust till att läsa, varken på tyska eller svenska eller annat. 

 

Inspark fyfan vad kul det känns! Träffa människor, om än i mindre skala, men man stöter ju på och det är ju fest där, det är ju utomhus det går bra att massa människor samlas. Hmm. 

 

Stress, sömnbrist och en allergireaktion är eventuellt faktorer till att mitt immunförsvar är mer mottagligt för ett förkylningsvirus. Jag vet inte, jag kanske bara tar det ur luften. Förkylningen tuffar på och redan fjärde dagen är jag less, uttråkad, men jag vet att den kommer bli utdragen. 

Här sitter jag, har sett mina kompisar haft en superrolig helg, lite avis men lite lugn, jag visste hur det skulle bli. Mina hostattacker har inte varit så frekventa sen jag satte mig ner framför datorn och  tömde mig på ord, men då och då kommer en liten (stor) hostning och mitt huvud spänns ut.

 

Iprenen hjälpte visst inte. Nu ska jag sova.